Uppdrag ÄRTOR - assignment 3, det andra av två valda

Som en tjuv om natten kände jag mig när jag smusslade ut en ärta i taget under min långpromenad genom stan. Tänker att gula ärtor inte kan vara nedskräpning och inte heller skadligt för eventuellt hungriga fåglar. Ändå var jag väldigt diskret och släppte en i taget utmed benet samtidigt som jag hela tiden kastade ett öga över axeln. Livrädd att någon skulle upptäcka mig och bli arg. Men allra mest var jag rädd för att något barn skulle se och att jag därmed skulle lära ut att det var ok att släppa skräp lite som man vill. Vuxna skulle nog inte bry sig så mycket, egentligen. Såvida det inte var någon som promenerade efter mig hela vägen. Märkte ingen som gjorde det, tack och lov. Tyckte ärtornas duns mot marken ekade mellan husen så fort jag mötte någon. 

Vi lämnar ju spår och avtryck varthelst vi tar oss fram. Svett, hudavlagringar, hårstrån och så vidare. Det kändes spännande att med flit lämna ett så tydligt spår och det var inte utan att jag hoppades att någon skulle spåra upp mig. Det vore på något sätt hemskt tråkigt om jag på detta sätt försökte dra uppmärksamheten till min promenad utan att någon skulle märka det. Lite motstridiga känslor alltså.

Blir lite sugen på att samla och följa på spår som andra lämnat efter sig, medvetet eller omedvetet. Lite som det där med vantarna, ni vet. Eller som Sherlock Holmes. Kan man ha dialog med någon som lämnat spår? Alltså, kan man ge en form av replik tillbaka på något vis? Kanske också kan bli en ingång till mitt samlande i digitala rum, som jag inte riktigt fått kläm på ännu.

Stannade här en stund...

När man är liten och leker skattjakt är det ju just det där med att spåra som är så spännande. Hur skulle man kunna använda det i undervisningen? Kan man skapa konst-iga spår i digitala rum och på den fysiska skolgården, i klassrummet och i korridoren? Jag arbetade vid ett tillfälle med montrar. Ett effektivt sätt att locka in folk i montern och få dem att titta närmare på det man ville var just via en form av lekfullt detektivarbete - snurra på hjul, lyfta på lock och dra i snören och hitta vidare för att få se det som skulle visas. En mer avancerad form av julkalendern skulle man nästan kunna säga. Borde ju vara möjligt att arbeta fram med eleverna också. Och himla kul. :-)

Och så vill jag bara säga att Grapefruit av Yoko Ono är en klassiker. Härliga idéer. Så glad att vi tvingas prova sånt här (performanser) som jag är himla skraj inför. Utvecklande!